En sten bland andra stenar.
Nu ska jag skriva om en sten.
Om en grå sten.
Ingen stor sten.
Utan den som gömmer sig bland de andra stenarna.
Jag vill vara den stenen.
Jag vill ligga bakom just alla de andra stenar.
Eller stå.
Jag vill kunna vara bekväm längst ner.
Jag vill.
Jag borde.
Jag kanske också kommer göra det.
Det finns en desperation
I alla fall som jag upplever det.
En desperation
Att vilja vara längst upp i stenhögen.
För då är man viktigare på något sätt.
Tror kanske en del.
Men om inte jag som frivilligt lägger mig under stenarna.
Då hamnar inte de som vill överst.
Men nu finns desperationen där
Det är många.
Väldigt många.
Som vill ligga överst
Många fler än jag kan hålla kvar.
Så då rasar det.
Det gör det ibland.
Då tar jag snabbt plats underst igen.
Snabbt låter jag andra hamna över mig.
För då syns jag inte.
Men de andra stenar vill ha sol på sig.
Då blir de lite mörkare,
Jag är nästan som en vit sten.
Kanske som en diamant.
Fast inte så ändå.
Men ja.
Varför vill man då vara överst?
Varför vill man ha solen stekande på sig.
Varför vill man att alla människor ska titta på en.
Varför?
Bekräftelse är väl kanske en anledning.
Det är faktiskt den enda jag kommer på.
Men varför vill man bli bekräftad, bara genom att synas.
Hej tv.
Filma mig.
Jag undviker kameror.
Jag bad Erik (som filmade under LW i Linköping)
Att försöka inte få med mig.
Jag vill inte att folk ska veta vem jag är.
Om man nu ska veta det,
Så vill jag veta vilka som vet.
Jag vill inte att okända människor ska veta mer om mig än andra.
För varför ska de göra det?
Jag förstår inte.
Kommer kanske aldrig göra.
Jag drömmer just nu om att tjäna pengar med något jag tycker om.
Att kunna känna en större frihet.
Men då kanske jag måste avvakta nästa gång högen rasar samman.
Tänk om tvivlet inte fanns- Aguson
Om en grå sten.
Ingen stor sten.
Utan den som gömmer sig bland de andra stenarna.
Jag vill vara den stenen.
Jag vill ligga bakom just alla de andra stenar.
Eller stå.
Jag vill kunna vara bekväm längst ner.
Jag vill.
Jag borde.
Jag kanske också kommer göra det.
Det finns en desperation
I alla fall som jag upplever det.
En desperation
Att vilja vara längst upp i stenhögen.
För då är man viktigare på något sätt.
Tror kanske en del.
Men om inte jag som frivilligt lägger mig under stenarna.
Då hamnar inte de som vill överst.
Men nu finns desperationen där
Det är många.
Väldigt många.
Som vill ligga överst
Många fler än jag kan hålla kvar.
Så då rasar det.
Det gör det ibland.
Då tar jag snabbt plats underst igen.
Snabbt låter jag andra hamna över mig.
För då syns jag inte.
Men de andra stenar vill ha sol på sig.
Då blir de lite mörkare,
Jag är nästan som en vit sten.
Kanske som en diamant.
Fast inte så ändå.
Men ja.
Varför vill man då vara överst?
Varför vill man ha solen stekande på sig.
Varför vill man att alla människor ska titta på en.
Varför?
Bekräftelse är väl kanske en anledning.
Det är faktiskt den enda jag kommer på.
Men varför vill man bli bekräftad, bara genom att synas.
Hej tv.
Filma mig.
Jag undviker kameror.
Jag bad Erik (som filmade under LW i Linköping)
Att försöka inte få med mig.
Jag vill inte att folk ska veta vem jag är.
Om man nu ska veta det,
Så vill jag veta vilka som vet.
Jag vill inte att okända människor ska veta mer om mig än andra.
För varför ska de göra det?
Jag förstår inte.
Kommer kanske aldrig göra.
Jag drömmer just nu om att tjäna pengar med något jag tycker om.
Att kunna känna en större frihet.
Men då kanske jag måste avvakta nästa gång högen rasar samman.
Tänk om tvivlet inte fanns- Aguson
Miss li grät, Jag grät och Jakob gjorde mål
Jag vill skriva
Jag behöver skriva
Det känns så.
Nog mest för att det är så.
Igår var jag i Linköping
Det var Jakob också.
Jag grät
Jakob gjorde mål.
Jag var på Stångebro
Jag vet inte vart Jakob var.
Men mål gjorde han.
Det stod i tidningen.
Sista spelningen med lasse i år. Tror jag.
Han spelar i Norge i september
Men då jobbar jag.
Igår var en fin dag.
Idag är väl inte en lika fin dag.
Om man inte ser till vädret.
Men jag vet inte om jag ska se till det trots
att P3 har haft en tävling om just
Winnerbäck och väderleksrapporten.
Jag vet inte hur man ska skriva
Eller snarare hur jag ska skriva.
Jag gick från tågstation till parkeringen
Och drabbades över en ångest över
1. Min telefon var död hela kvällen och kunde inte förmedla känslan.
2. Att min blogg blir mer och mer alldaglig.
Vi börjar med 1 då.
Man bör väl göra det.
Winnerbäck började med
"En tätort på en slätt"
Precis exakt just som jag sa innan till
"bussgänget"
Winnerbäck spejade ut över den stora publiken
Sen började han.
"hälsa skönheten från Skäggetorp"
(Om ni inte vet vart skäggetorp ligger så kan ni söka på eniro lovar ni får träff).
Jubel.
Eller jag behöver inte skriva jubel, för det var ett konstant jubel.
Tystnade aldrig.
Inte en enda gång.
Jag hamnade längst fram ungefär där Ola stod. (fast andra sidan staketet)
Missade därför Emil Jensen.
Lasse kom ut innan och signerade.
Han gav kramar men inga pussar.
(jag frågade!)
Han fortsatte det var helt underbart.
Han spelade äntligen
"Dom sista drömmarna"...
...Igen.
Men oj vad bra det var.
Sen gick de ut allihop.
Sen kom Lasse själv tillbaka.
Han spelade:
"Hjärter dams sista sång"
"Över Gränsen"
"Kom änglar"
Sen gick han igen.
Det var mitt i Hjärter dams sista sång.
Då när allt gick från att vara så jävla bra.
Till att vara riktig jävla konst.
Hur publiken sjöng
Hur Lasse sjöng
Hur glad Lasse var
Hans tårar i ögonen
Mina gråtvåta kinder.
Ja, jag grät.
Så jävla vackert var det.
Men samtidigt grät jag nog också
För att det tar slut.
Som Jensen skulle sagt
"Allt jag gillar upphör"
Och det är väl så.
Lasse kom tillbaka med bandet.
De spelade
"För dig"
"Du hade tid"
Men Lasse om du nu hade tid, varför stannade du inte.?!
Du ville kanske hem
Jag ville inte lämna.
Jag, Johanna, Sandra å nån till stod kvar.
Vakterna fick mota ut oss.
Men jag var inte ensam om att gråta.
Miss li grät
Monica Starck grät
Tror att Malin My-Nilsson gjorde det med.
Lasse var tårögd
Sandra grät
Å jag grät.
Fick även denna spelningen ett plektrum
Denna gången av Jerker.
Han, Ola, Lasse, och Monica såg hur tagen jag var
Att jag stod där och grät.
Men nu är allt slut.
En väldigt fin sommar med Winnerbäck är slut.
Så jävla slut är den.
problem två eftersom två kommer efter ett.
Det känns redan nu att jag borde ha två olika inlägg.
Eller redan och redan har ju skrivit rätt jävla långt om man nu får uttrycka sig så.
Det får jag.
Det har amnesty sagt.
Men nu till saken.
Jag vet inte, hur många som läser min blogg gång efter gång.
Jag vet några.
Som jag tror gör det.
Men nu har jag fått ångest över att min blogg blir mer berättande
Precis som någon skulle bry sig om det.
Hur intressant är jag.
Eller jag är ganska intressant men inte mina handlingar.
Vad jag vet.
Men det känns som när den sista elden slocknar
för kvällen.
Så har min blogg känts för mig
som just den elden.
Som det popcornet som landade på marken
Och det slutade med att en tjej
med för mycket smink
trampade sönder den med sina
nya vita adidasskor.
Ni vet när de är så där glansiga
att det som är vitt kan spegla sig
Eller ni kanske inte vet.
Vet jag?
Det är söndag idag.
Det känns som söndag 13.3.99.
Så känns det.
Men en resa genom slätter och
småstäder
en konduktör som säger att
vi ska vara framme innan vi åkt.
Men det hade varit ganska skönt.
Om allt som var transportsträcka hade gått så fort
att man var framme innan den började.
Men inte sådär fort att jag blir trött
Utan mer så att jag inte blir det.
Ni vet.
Tro jag.
Men en vän till mig bruka skriva en låt eller två längst ner som speglar som det känns nu.
Lars Winnerbäck - Söndag 13.3.99
Lars Winnerbäck- En tätort på en slätt
"Hälsa skönheten i norr"
Jag behöver skriva
Det känns så.
Nog mest för att det är så.
Igår var jag i Linköping
Det var Jakob också.
Jag grät
Jakob gjorde mål.
Jag var på Stångebro
Jag vet inte vart Jakob var.
Men mål gjorde han.
Det stod i tidningen.
Sista spelningen med lasse i år. Tror jag.
Han spelar i Norge i september
Men då jobbar jag.
Igår var en fin dag.
Idag är väl inte en lika fin dag.
Om man inte ser till vädret.
Men jag vet inte om jag ska se till det trots
att P3 har haft en tävling om just
Winnerbäck och väderleksrapporten.
Jag vet inte hur man ska skriva
Eller snarare hur jag ska skriva.
Jag gick från tågstation till parkeringen
Och drabbades över en ångest över
1. Min telefon var död hela kvällen och kunde inte förmedla känslan.
2. Att min blogg blir mer och mer alldaglig.
Vi börjar med 1 då.
Man bör väl göra det.
Winnerbäck började med
"En tätort på en slätt"
Precis exakt just som jag sa innan till
"bussgänget"
Winnerbäck spejade ut över den stora publiken
Sen började han.
"hälsa skönheten från Skäggetorp"
(Om ni inte vet vart skäggetorp ligger så kan ni söka på eniro lovar ni får träff).
Jubel.
Eller jag behöver inte skriva jubel, för det var ett konstant jubel.
Tystnade aldrig.
Inte en enda gång.
Jag hamnade längst fram ungefär där Ola stod. (fast andra sidan staketet)
Missade därför Emil Jensen.
Lasse kom ut innan och signerade.
Han gav kramar men inga pussar.
(jag frågade!)
Han fortsatte det var helt underbart.
Han spelade äntligen
"Dom sista drömmarna"...
...Igen.
Men oj vad bra det var.
Sen gick de ut allihop.
Sen kom Lasse själv tillbaka.
Han spelade:
"Hjärter dams sista sång"
"Över Gränsen"
"Kom änglar"
Sen gick han igen.
Det var mitt i Hjärter dams sista sång.
Då när allt gick från att vara så jävla bra.
Till att vara riktig jävla konst.
Hur publiken sjöng
Hur Lasse sjöng
Hur glad Lasse var
Hans tårar i ögonen
Mina gråtvåta kinder.
Ja, jag grät.
Så jävla vackert var det.
Men samtidigt grät jag nog också
För att det tar slut.
Som Jensen skulle sagt
"Allt jag gillar upphör"
Och det är väl så.
Lasse kom tillbaka med bandet.
De spelade
"För dig"
"Du hade tid"
Men Lasse om du nu hade tid, varför stannade du inte.?!
Du ville kanske hem
Jag ville inte lämna.
Jag, Johanna, Sandra å nån till stod kvar.
Vakterna fick mota ut oss.
Men jag var inte ensam om att gråta.
Miss li grät
Monica Starck grät
Tror att Malin My-Nilsson gjorde det med.
Lasse var tårögd
Sandra grät
Å jag grät.
Fick även denna spelningen ett plektrum
Denna gången av Jerker.
Han, Ola, Lasse, och Monica såg hur tagen jag var
Att jag stod där och grät.
Men nu är allt slut.
En väldigt fin sommar med Winnerbäck är slut.
Så jävla slut är den.
problem två eftersom två kommer efter ett.
Det känns redan nu att jag borde ha två olika inlägg.
Eller redan och redan har ju skrivit rätt jävla långt om man nu får uttrycka sig så.
Det får jag.
Det har amnesty sagt.
Men nu till saken.
Jag vet inte, hur många som läser min blogg gång efter gång.
Jag vet några.
Som jag tror gör det.
Men nu har jag fått ångest över att min blogg blir mer berättande
Precis som någon skulle bry sig om det.
Hur intressant är jag.
Eller jag är ganska intressant men inte mina handlingar.
Vad jag vet.
Men det känns som när den sista elden slocknar
för kvällen.
Så har min blogg känts för mig
som just den elden.
Som det popcornet som landade på marken
Och det slutade med att en tjej
med för mycket smink
trampade sönder den med sina
nya vita adidasskor.
Ni vet när de är så där glansiga
att det som är vitt kan spegla sig
Eller ni kanske inte vet.
Vet jag?
Det är söndag idag.
Det känns som söndag 13.3.99.
Så känns det.
Men en resa genom slätter och
småstäder
en konduktör som säger att
vi ska vara framme innan vi åkt.
Men det hade varit ganska skönt.
Om allt som var transportsträcka hade gått så fort
att man var framme innan den började.
Men inte sådär fort att jag blir trött
Utan mer så att jag inte blir det.
Ni vet.
Tro jag.
Men en vän till mig bruka skriva en låt eller två längst ner som speglar som det känns nu.
Lars Winnerbäck - Söndag 13.3.99
Lars Winnerbäck- En tätort på en slätt
"Hälsa skönheten i norr"
Åska, regn och Radio.
Åska, regn, åska, regn, kvavt.
Några konstiga citat från radion och P3.
En Winnerbäck konsert som nästan regnade bort
En fotbollsmatch som va skandal.
En klok men ack så frågvis vän.
Dock åt vi dåligt med mat.
Provade kläder på åhlens som Tantmössa, handväskor, även en scarf och fick roliga blickar.
Jag å min vän diskuterade hurvida jag skulle medverka i programmet bonde söker fru.
Då kom jag på att i slutet av varje speeddate så säger jag.
Hade du lika tråkigt som jag?
Vilket då sent på natten/morgonen var väldigt roligt.
Så nu har jag sammanfattat några dagar i Halmstad väldigt kort.
Men det var en...
...roligt tid...
...en mycket rolig tid.
Jag bjuder gärna på mig själv överallt och kanske nåt ställe till.
Men jag pratar inte så mycket.
Jag går åt motsatt håll om man jämför med de flesta andra.
När jag var mindre tog jag för mig mycket överallt
På äldre tar är jag mer försiktig och studerar situationer innan jag kanske säger något.
Jag pratar gärna inte om mig själv och min historia.
Min framtid kan jag inte prata om så mycket, för den är så suddig.
Jag har nu jobbat tre dagar och alla tre dagarna har jag lyssnat på sommar i p1.
Ett underbart program faktiskt.
Om ni inte har så lyssna på det.
finns på www.sr.se.
Nu gör jag reklam igen, borde kanske få betalt för det men nej tack.
Jag sprider gärna denna samhällsinformation gratis.
Men jag har iaf lyssnat på sommar.
Hört allt från Jens Lapidus till Winnerbäck.
Dessa två herrar hade underbara sommarprogram precis som
Yrsa Wallden, Fredrik Lindström, Säkert! (Annika Norlin) och Pia Johansson.
Dessa sex människor.
Som för övrigt är tre män och tre kvinnor. (fan va jämställt) har alla haft något som jag känt igen mig eller som jag bara skrattat åt. tre av varje på bägge.
Vill man skratta mycket så ska man lyssna på:
Lapidus, Lindström och Johansson.
Vill man få en bild av hur jag är så lyssna på:
Yrsa Wallden, Winnerbäck eller Norlin.
Yrsa Wallden pratar om hur det är att vara blyg och ofta sitta längst ner i klassrummet
och att gå på konserter själv.
Winnerbäck pratar om modern journalistik, ångestkänslor.
Norlin, pratar om sin uppväxt i norrland och hur det är att bli musiker. men så säger hon...
"Vi pratar bara när vi har något vettigt att säga"
Så har jag börjat tänka.
Innan jag hörde programmet faktiskt.
Jag tycker inte att det är intressant för mig att berätta om allt, vem bryr sig.
Jag vet en flicka som är jävligt lik mig.
Hon är ungefär lika dålig som mig på att lösa korsord.
Vi lyssnar på likadan musik.
Vi har roligt tillsammans.
Men vi är rädd för närhet
Dock på olika sätt.
Hon kroppslig
Jag känslomässig.
Vi tänker ofta likadant.
Men vi är ändå så olika.
Jag vet inte varför jag skrev det riktigt.
Men jag trodde inte man kunde förakta kramar.
Men tydligen.
Jag har börjat lida av prestationsångest.
Jag har märkt hur det arta sig.
Överallt kan den drabba mig.
På msn
På offentlig toalett
I ett samtal
I en sms-konversation.
Denna bloggen är skriven under prestationsångest.
Någon sa att detta var den bästa bloggen den personen läst.
Hur fan ska den då bli bättre ?
Några konstiga citat från radion och P3.
En Winnerbäck konsert som nästan regnade bort
En fotbollsmatch som va skandal.
En klok men ack så frågvis vän.
Dock åt vi dåligt med mat.
Provade kläder på åhlens som Tantmössa, handväskor, även en scarf och fick roliga blickar.
Jag å min vän diskuterade hurvida jag skulle medverka i programmet bonde söker fru.
Då kom jag på att i slutet av varje speeddate så säger jag.
Hade du lika tråkigt som jag?
Vilket då sent på natten/morgonen var väldigt roligt.
Så nu har jag sammanfattat några dagar i Halmstad väldigt kort.
Men det var en...
...roligt tid...
...en mycket rolig tid.
Jag bjuder gärna på mig själv överallt och kanske nåt ställe till.
Men jag pratar inte så mycket.
Jag går åt motsatt håll om man jämför med de flesta andra.
När jag var mindre tog jag för mig mycket överallt
På äldre tar är jag mer försiktig och studerar situationer innan jag kanske säger något.
Jag pratar gärna inte om mig själv och min historia.
Min framtid kan jag inte prata om så mycket, för den är så suddig.
Jag har nu jobbat tre dagar och alla tre dagarna har jag lyssnat på sommar i p1.
Ett underbart program faktiskt.
Om ni inte har så lyssna på det.
finns på www.sr.se.
Nu gör jag reklam igen, borde kanske få betalt för det men nej tack.
Jag sprider gärna denna samhällsinformation gratis.
Men jag har iaf lyssnat på sommar.
Hört allt från Jens Lapidus till Winnerbäck.
Dessa två herrar hade underbara sommarprogram precis som
Yrsa Wallden, Fredrik Lindström, Säkert! (Annika Norlin) och Pia Johansson.
Dessa sex människor.
Som för övrigt är tre män och tre kvinnor. (fan va jämställt) har alla haft något som jag känt igen mig eller som jag bara skrattat åt. tre av varje på bägge.
Vill man skratta mycket så ska man lyssna på:
Lapidus, Lindström och Johansson.
Vill man få en bild av hur jag är så lyssna på:
Yrsa Wallden, Winnerbäck eller Norlin.
Yrsa Wallden pratar om hur det är att vara blyg och ofta sitta längst ner i klassrummet
och att gå på konserter själv.
Winnerbäck pratar om modern journalistik, ångestkänslor.
Norlin, pratar om sin uppväxt i norrland och hur det är att bli musiker. men så säger hon...
"Vi pratar bara när vi har något vettigt att säga"
Så har jag börjat tänka.
Innan jag hörde programmet faktiskt.
Jag tycker inte att det är intressant för mig att berätta om allt, vem bryr sig.
Jag vet en flicka som är jävligt lik mig.
Hon är ungefär lika dålig som mig på att lösa korsord.
Vi lyssnar på likadan musik.
Vi har roligt tillsammans.
Men vi är rädd för närhet
Dock på olika sätt.
Hon kroppslig
Jag känslomässig.
Vi tänker ofta likadant.
Men vi är ändå så olika.
Jag vet inte varför jag skrev det riktigt.
Men jag trodde inte man kunde förakta kramar.
Men tydligen.
Jag har börjat lida av prestationsångest.
Jag har märkt hur det arta sig.
Överallt kan den drabba mig.
På msn
På offentlig toalett
I ett samtal
I en sms-konversation.
Denna bloggen är skriven under prestationsångest.
Någon sa att detta var den bästa bloggen den personen läst.
Hur fan ska den då bli bättre ?
Sån är jag!
He's a real nowhere man
Sitting in his nowhere land
Making all his nowhere plans for nobody
Doesn't have a point of view
knows not where he's going to
Isn't he a bit like you and me?
Nowhere man please listen
You don't know what you're missing
Nowhere man, The world is at your command
He's as blind as he can be
Just sees what he wants to see
Nowhere man, can you see me at all
Nowhere man don't worry
Take your time, don't hurry
Leave it all till somebody else
Lends you a hand
Ah, la, la, la, la
Doesn't have a point of view
knows not where he's going to
Isn't he a bit like you and me?
Nowhere man please listen
You don't know what you're missing
Nowhere man, The world is at your command
Ah, la, la, la, la
He's a real nowhere man
Sitting in his nowhere land
Making all his nowhere plans for nobody
Making all his nowhere plans for nobody
Making all his nowhere plans for nobody
Kommentar: Överflödiga. Det är så mycket jag det kan bli.
Sitting in his nowhere land
Making all his nowhere plans for nobody
Doesn't have a point of view
knows not where he's going to
Isn't he a bit like you and me?
Nowhere man please listen
You don't know what you're missing
Nowhere man, The world is at your command
He's as blind as he can be
Just sees what he wants to see
Nowhere man, can you see me at all
Nowhere man don't worry
Take your time, don't hurry
Leave it all till somebody else
Lends you a hand
Ah, la, la, la, la
Doesn't have a point of view
knows not where he's going to
Isn't he a bit like you and me?
Nowhere man please listen
You don't know what you're missing
Nowhere man, The world is at your command
Ah, la, la, la, la
He's a real nowhere man
Sitting in his nowhere land
Making all his nowhere plans for nobody
Making all his nowhere plans for nobody
Making all his nowhere plans for nobody
Kommentar: Överflödiga. Det är så mycket jag det kan bli.
