Det är något visst med slottsruinen
Nu sitter jag här igen (med igen menar jag på blogg.se)
Jag känner mig en aning hittvingad, av en personen som vet vem hon är.
Fast på något sätt måste jag tacka för en givande natt, en hel sång och en fin helg.
Var på visfestivalen i Västervik, var där under fredagen, när TAW spelade.
Det är något speciellt med visfestivalen som gör att jag redan nu känner på mig att jag måste dit nästa år.
Det väcks en konstig känsla inom mig, när vi satt där på läktaren.
Det var fyra träd rakt framför mig som alla gjorde en våg av himlen, de skar den på ett märkligt sätt.
Solen gick ner lite bakom den andra läktaren, folk mycket folk gick längs den cykelvägen som gick runt havet.
Utsikten kan jämföras med när jag låg på sjukhus, bara att denna gången var det så jävla mycket vackrare, och sällskapet i alla fall några som jag visste vilka var.
När sen TAW framåt 22.30 började spela så såg jag hur stjärnorna sakta trängde fram genom de alldeles för tunna molnen och den annars så klara blå himlen.
Det är något visst med slottsruinen i Västervik!
Vi såg också en person som var riktigt lik Winnerbäck.
Jag pratade sönder natten i något som kanske kan kallas, lära känna natt eller något åt det hållet.
Vi pratade om allt från, Kirunavintrar, till bekräftelse, skolan och fördomar.
säger som Pontus Enhörning en gång sade:
"Det är så bra med fördomar man behöver inte träffa folk för att veta hurdana de är"
Jag gillade att prata om sånt, vi bägge visste om att det kanske var sista gången vi sågs, men någonting säger mig att det var det inte. Det finns personer som man vet efter man har träffat att denna människan kommer jag nog aldrig träffa igen, och så finns då de andra personerna som man vet att man kommer träffa igen om de så bor jävligt öde ;)
Fast klart 30 mil är ju bara runt hörnet eller hur?
Men det som är visst med slottsruinen är att jag blev djup och inspirerad. Nu har jag alltid på någon nivå varit djup, men det var något visst som gjorde att jag å du kunde ligga vakna till 05.30 å prata om allt.
Och att jag sedan stannade i Vimmerby för att köpa något tilltugg.
Gick in och sa:
-Tjenare, Ska bara ha en Cola å en Zoopåse!
(killen försvinner och kommer tillbaka)
- Hur stor Sop-påse vill du ha?
- Nej nej Zoopåse.
- Jaha, jag tänkte väl det, vad kostar dem?
Men i alla fall, jag drog fram gitarren som jag inte haft framme under hela vistelsen.
Satte mig i framsätet och började sjunga om:
de två männen som jag såg gå längs vattnet på cykelvägen där solen gick nerför ån, om någon som tvivlar och inte känner sig hemma nånstans, och om livets alla val å svåra kval. Om stjärnorna och molnen den kvällen/natten.
Det är en av de skönaste låtarna jag skrivit, melodin blev bra också. Nu ska jag bara fixa tid med Chris.
Vilken berättarblogg det här blev inte så djup som man kan hoppas.
Men som sagt någon kan även jag trampa snett.!
Jag känner mig en aning hittvingad, av en personen som vet vem hon är.
Fast på något sätt måste jag tacka för en givande natt, en hel sång och en fin helg.
Var på visfestivalen i Västervik, var där under fredagen, när TAW spelade.
Det är något speciellt med visfestivalen som gör att jag redan nu känner på mig att jag måste dit nästa år.
Det väcks en konstig känsla inom mig, när vi satt där på läktaren.
Det var fyra träd rakt framför mig som alla gjorde en våg av himlen, de skar den på ett märkligt sätt.
Solen gick ner lite bakom den andra läktaren, folk mycket folk gick längs den cykelvägen som gick runt havet.
Utsikten kan jämföras med när jag låg på sjukhus, bara att denna gången var det så jävla mycket vackrare, och sällskapet i alla fall några som jag visste vilka var.
När sen TAW framåt 22.30 började spela så såg jag hur stjärnorna sakta trängde fram genom de alldeles för tunna molnen och den annars så klara blå himlen.
Det är något visst med slottsruinen i Västervik!
Vi såg också en person som var riktigt lik Winnerbäck.
Jag pratade sönder natten i något som kanske kan kallas, lära känna natt eller något åt det hållet.
Vi pratade om allt från, Kirunavintrar, till bekräftelse, skolan och fördomar.
säger som Pontus Enhörning en gång sade:
"Det är så bra med fördomar man behöver inte träffa folk för att veta hurdana de är"
Jag gillade att prata om sånt, vi bägge visste om att det kanske var sista gången vi sågs, men någonting säger mig att det var det inte. Det finns personer som man vet efter man har träffat att denna människan kommer jag nog aldrig träffa igen, och så finns då de andra personerna som man vet att man kommer träffa igen om de så bor jävligt öde ;)
Fast klart 30 mil är ju bara runt hörnet eller hur?
Men det som är visst med slottsruinen är att jag blev djup och inspirerad. Nu har jag alltid på någon nivå varit djup, men det var något visst som gjorde att jag å du kunde ligga vakna till 05.30 å prata om allt.
Och att jag sedan stannade i Vimmerby för att köpa något tilltugg.
Gick in och sa:
-Tjenare, Ska bara ha en Cola å en Zoopåse!
(killen försvinner och kommer tillbaka)
- Hur stor Sop-påse vill du ha?
- Nej nej Zoopåse.
- Jaha, jag tänkte väl det, vad kostar dem?
Men i alla fall, jag drog fram gitarren som jag inte haft framme under hela vistelsen.
Satte mig i framsätet och började sjunga om:
de två männen som jag såg gå längs vattnet på cykelvägen där solen gick nerför ån, om någon som tvivlar och inte känner sig hemma nånstans, och om livets alla val å svåra kval. Om stjärnorna och molnen den kvällen/natten.
Det är en av de skönaste låtarna jag skrivit, melodin blev bra också. Nu ska jag bara fixa tid med Chris.
Vilken berättarblogg det här blev inte så djup som man kan hoppas.
Men som sagt någon kan även jag trampa snett.!
Kommentarer
Postat av: du vet ändå vem.kanske mer än vad jag vet
du trampar inte snett nånstans, du skriver som jag brukar göra ibland (förstås är du inte riktigt lika lättsam. men vad kan man vänta sig av dig egentligen? ;)jag bor inte öde, alls, du behöver bara gå runt fyra hörn, runt huset så står jag där. 100 mil bort. fast jag är ju smålänning långt in i augusti. och västervik är vackert. alltid.
Trackback
